airwayfever

Jag har köpt en dagbok. För 43e gången kanske. Men den kostade 20:- och jag kände hur gärna jag ville skriva hemligheter, sådana jag inte vågar dela med mig av till andra. Sådant som känns som en spark i magen, tankar jag gärna delar med mig av men inte förmår mig.

Saker som att jag saknar min bästavän. Bästavännen jag saknat i ett år nu, glidit ifrån men inte insett det förrän nyligen.

Saker som att jag inte tror att jag har en framtid där jag är just nu, att det krävs ett helt liv innan jag inser 'vad jag vill bli när jag bli stor.'

Saker som att jag känner mig ensam i en värld full av människor, full av vänner, full av bekanta.

Här sitter jag, hemma i det säkra, läser mail efter mail och önskar att jag var långt uppe i Hudiksvall med armarna runt det bästa i hela världen, bara för att slippa känslan av ensamhet och obetydlighet. Kanske för att jag aldrig annars är ensam i en trea söder om Stockholm. Vanligtvis får jag inte en lugn stund annat än på tiominuterspromenaden mellan huset och tåget. Men jag antar att det är 'som man brukar säga', man vet inte hur bra man har haft det förrän det är borta. Visserligen är det inte att jag saknar kaoset som förekommer i min familj, bara någon att fråga om det finns smör hemma och säga god natt till. Hur kommer det bli när jag flyttar hemifrån? För det finns inget annat i världen jag hellre vill än att flytta hemifrån. Sådana här tankar får mig att tveka och det är det sista jag behöver.

När jag vädrat hela lägenheten, kollat klart på CSI och sagt god natt till babe i telefon, kommer jag för första gången på 18 dagar att sova på en riktig säng, min säng.