airwayfever

Härliga människa.

Jag känner pulsen i mina stackars hälar efter tre dagars arbete, sammanlagt 20 timmar på fötter (där 20 minuter totalt varit lunchrast). Och ingen sol har jag fått njuta av. Just denna kväll hade jag hur mycket tid som helst att träffa vem som helst. Dock valde jag att promenera för mig själv på Söder (när jag insåg att alla andra var upptagna med annat), prova kläder som ger ångest och rätt vad det var bestämde jag mig för en diet. En diet, ja.

Håll nu tummarna för mig, everybody. För detta är något jag tänker lyckas med. Nej, jag är inte tjock. Med mina 174 cm och 70plus i kilo är jag strax under 'överviktig'-gränsen på BMI-skalan, och det är bra. Jag vill ha kött på benen. Men inte på låren och magen och den ack så vackra dubbelhakan lyser med sin närvaro. Men jag vill finslipa. Känna mig trygg med mig själv. I don't give a crap om vad andra har att säga om mitt yttre. Jag give a crap om vad mina ögon ser i spegeln. Nutrilett Shake Forest Fruit, hjälp mig nu.

Och jag har hela mitt liv varit totalt ointresserad av det yttre. People change, yeees.

I min långa klänning, min skinnjacka, vackra halsduken från Malaysia och kilcklackar i spöregn får mig att känna mig som den vackraste i hela Stockholm.

play: Jónsi - Go do

Jag hade en alldeles underbar dag ute i solen, med boken, glassen, kompisen och otroligt fint folk omkring på stora gräsmattan. 20 grader varmt och det var nästan okej att sola de bleka armarna bland folk som fuskat och varit utomlands och blivit bruna. Jag hade en alldeles underbar dag. Och ändå ligger jag ihopkurad i sängen under tjocka täcket med en fin bok i famnen och önskar att jag var någon annanstans. Att jag gjorde något annat idag. Att jag hade ett gäng som kände för att grilla och dricka öl i någon park utanför Stockholm. Eller att någon, liksom jag, ville vara barn för en dag och bestämde att alla skulle åka till Gröna Lund och skrika loss.

För drygt en timme sedan läste jag ut den vackra boken "Veronika bestämmer sig för att dö" och det var inte förrän jag hade kommit till slutet som jag förstod budskapet (som i alla Coelho's böcker). Och jag har insett att jag tar livet för givet. Det är ju nu jag borde leva. Det är den här perioden jag kommer att komma ihåg resten av mitt liv och inget väder, inga pengar eller personer kan hindra mig att göra något. Jag lever för impulsen.

Därav tomheten här. Den egentliga bloggen är för publik, och jag har för mycket att säga och för mycket att visa. Och folk undrar varför jag inte kan sova.

play: Coldplay - Glass of water

Klicka för att se källa.

Fint folk, som man inte kunde vara utan, som alltid fanns vid ens sida, som alltid lånade ut axeln för tårar och snor, verkar numera leta efter något bättre, något finare. Och shoff, så har man blivit flyttad från prioriteringslistan till någondag-när-jag-inte-har-något-viktigare-för-mig. Det har slutat vara roligt att höra av sig till folk som sedan väljer att låtsas att de aldrig fick det där smset eller samtalet, som väntar på att bättre planer ska dyka upp så att de har en anledning att neka dig, som inte tycker det är värt 0,69:- att smsa bara för att visa att de bryr sig.

Vart har alla tagit vägen?

Ett tag var jag bra, gick och la mig vid 2300 och vaknade utvilad vid 0900 och hade hela dagen att se fram emot. Alla solens timmar. Nu har jag gått tillbaka till gamla, dåliga, vanor och sitter uppe till sent 'bara för att det är en bra serie på tv'. Visserligen låg jag och läste (Veronika bestämmer sig för att dö, Paulo Coelho), problemet är bara att börjar jag läsa kan jag inte slita mig ifrån det.

Imorgon vill jag vara pigg, cykla till butiken och hämta ut ett fint paket som levererats till mig och tillbringa resten av dagen i storstaden.

Klicka på bild för källa.

-flyga

-ha ett köksskåp fyllt av udda muggar

-alla mina böcker på samma hylla

-fly från sverige

För tillfället är större delen av Stockholm ute och festar och roar sig. Trots att jag är ledig valde jag att sitta på rummet mitt med böcker och dator i famnen, vindruvor vid sidan och godis vid fotändan. Varför inte, säger jag.

(Till skillnad från alla andra kommer jag att vara pigg och kry imorgon.)

Nu spelas: Zero 7 - Mr McGee

Sitter med boken "Rensa röran med Feng Shui" i famnen och hoppas att den kommer vara vettig och lärorik. Städnarkoman som jag är, en arv från min mors sida, städar jag allt, överallt, hos alla på alla vis. Men när det kommer till mitt rum måste jag nog erkänna att det inte riktigt ser ut som att det är jag som bor i det. Kläder över hela golvet (som då endast är 12 kvadrat) och det enda som är prydligt är min säng eftersom jag tillbringar all min tid hemma i den. Har läst kommentarer och recensioner om den och den verkar både bra och dålig.

Rensa röran men Feng Shui av Karen Kingston

Det finns många som har det värre än mig, men jag kan ändå inte förmå mig att gnälla. Dock är nog det ironiska att jag har haft det svårt i livet, då jag trots allt är ett krigsbarn som levt utan tak över huvud, utan mat i magen och har det funnits tak så har det funnits råttor och alla tänkbara kryp man kan komma på. Så jag känner att jag får gnälla lite. Kanske för att det inte blev som jag hade hoppats och jag inte kommit i underfund med vad det är jag vill med min framtid (som skrämmer själen ur mig).