airwayfever

Lever på molnen nu och mår så jävla bra. Trots att jag är skadad, utsliten och nyligen tillfrisknad från förkylningen from hell. Mitt år det här, det har jag bestämt mig för. 2010 var full av frågor, ångest, lathet och allt för mycket tid tillbringades i sängen. Det mesta av året minns jag inte. Men nu, åh, nu. Jag är en helt ny människa med fart i rumpan, livet leker, det svärmar av fint folk som ger mig liv och luft och kärlek, fylld av glädje.

Fan vad jag behöver det här.

Jag älskar när man är på de sista sidorna av en grymt bra och spännande bok och det enda man vill är att läsa ut den. Samtidigt hatar jag det för det betyder ju bara att boken tar slut och spänningen med den. Inte nog med det. Det är dessutom omöjligt att välja en bok ur högen i bokhyllan som toppar känslan man just haft med den förra boken. Som en pojkvän, favorittrosorna eller älsklingspennan som försvann och ingen kan ersätta den till fullo på ett tag. Men jag har löst det! Jag har listat ut hur man tar sig runt bokproblemet. Man börjar helt enkelt på en ny bok efter att ha läst hälften av den andra så hinner man inte tänka på att boken tar slut när man ändå håller på med en annan samtidigt. Haha! Så lurigt.

Blir tokig på människor som med näsan upp i vädret tror sig vara bättre, smartare, vackrare, värdigare än alla andra och gärna visar det. Dessa personer vill inte ha någon kontakt med någon som inte klär sig som de gör, lyssnar på den musik de gör, tycker om samma saker som dem och ack och ve om man ens förmådde sig att hälsa på dem. Munnarna vidöppna. UT MED TAMPONGEN FÖRFAN.

Om intresserad;

Typografisk handbok av Christer Hellmark

Systemutveckling på 2000-talet av Lars Wiktorin

Tidskriftsdesign av Eva Jais-Nielsen

Ungefär såhär sliten ser jag ut varje dag numera. Det som de flesta kallar "the naked truth" är för mig vardag i påklätt tillstånd. Det känns att jag kämpat och slitit i fyra månader och haft alla typer av bollar i lyften på en och samma gång. Inte förän för cirka tre veckor sen har jag börjat känna av slitet. Ryggen, magen, knäna och för att inte tala om nacken som bara ger mig dagliga huvudvärk. Är det såhär att vara vuxen, säger jag upp mig och begär att man skickar tillbaks mig till blöjtiden, tack.

Och med alla de där bollarna i luften, i rosa och rött och svart och grått, försummar jag det viktigaste jag har i livet just nu. Våra scheman krockar nog mer än vad vissa skulle klara av, en gång i veckan har blivit standard och då bara för att se ett avsnitt av något på tv och sen bums i säng. Men det har fört med sig småsmå bra saker. Söta sms, extra mycket mys framför tvn, mera ta-vara-på-tiden-stunder. Hur mycket tur har inte jag, så säg?

Dock lyckas jag smita iväg, bort från verklighetsvärlden och in till någon slags annan verklighet där bara jag och vad jag vill existerar. Jag lever lite på det de dagar saker och ting känns upp och ner (allt för ofta).

Djupt andetag, brukar jag säga.