airwayfever

Det är nästan sant när jag säger att ångesten är mitt mellannamn, min närmsta vän, min skugga. Det följer med mig vart jag än går och ser till att inte ett enda steg går ensamt. Den får mig att ifrågasätta alla mina handlingar, vilka de än kan vara.

Hur, när, var, du, han, jag, de, vi? Varför?

28 okt.

Satt och skrev dagbok en kväll, insåg att tiden flugit förbi och jag har inte rört mig ur fläcken det minsta. Bläddrade tomt blad efter tomt blad, och inser att det redan är november. Det har hunnit snöat en gång, inga löv finns kvar på träden utanför mitt fönster och inget spännande har jag fått vara med om det gångna året. Och det känns som att det var förra veckan jag var i utlandet två veckor, satt på Tanto och hällde i mig cider och gick runt i ärmlösa tröjor.

Huttrar sittandes vid fönstret, stirrandes med den värsta stillblicken ni kan tänka er. Funderar kring hur jag ska bära mig åt för att hamna i säng 'tidigt', men inser att det bara är att göra. Få tummen ur the great black hole, borsta gaddarna och kura ihop sig i ett täcke, en filt, fem kuddar i långbent och långärmat. Låter underbart bara att tänka på det. Synd att det inte händer.

Han stirrar på mig, ofta.

- 'Vad är det? Vad tittar du på?'

- 'Inget. Jag tycker du är fin.'

- 'Sluta nu.'

Och jag vill

1. slå mig för att jag inte lär mig svarar tack istället för ursäkter

2. nypa mig för att jag inte tror att det finns sådana som han