v.47 och dess måsten
Gostado:
Rolig vecka som väntar, alltså. Ska även hinna med två arbetspass, två lektioner, två träningar och två macther innan veckans slut. Jag är inte bitter, jag lovar!
- rensa u bokhyllan: man ser inte böckerna längre
- köpa elkontakt till nya taklampan (man ska visst kunna sånt)
- labb 2 i Webbapplikationer
- påbörja labb 3
- lämna in labb 1, jag är ju klar
- uppgift 2 i Människa & Dataiteration
- rensa mail-inboxen
- backup för datorn (igen)
Rolig vecka som väntar, alltså. Ska även hinna med två arbetspass, två lektioner, två träningar och två macther innan veckans slut. Jag är inte bitter, jag lovar!
22.11.10
De senaste dagarna har jag inte varit hemma mer än någon timma, jag saknar min säng, mina saker, mina kuddar, att inte behöva springa iväg någonstans konstant. Just idag känner jag, förutom att jag måste göra klart senate skoluppgiften, för att kolla på serier, hyra en film (dock vet jag inte vart), äta chips och lägga mig tidigt. Imorgon jobbar jag för första gången på riktigt på länge, är dundernervös över att behöva ringa ett företag och misslyckas framför ögonen på min nya chef. Men jag som är bra på att prata borde väl ändå lyckas - eller?
Just nu ligger jag kvar under täcket, magen skriker efter mat men jag har svårt att ta mig upp när jag ser snö utanför fönstret, gråa moln och ingen som helst antydan till solsken. Och fick nästan hjärtat i halsen när jag insåg att det är den 22a november idag - vad har jag missat?
först när regnet kom förstod jag något var fel
Tycks inte komma ur det svartvita mönstret jag hamnat i, helt plötsligt trivs jag bäst med att alla mina bilder är svartvita. Kan dock inte mer än erkänna att jag älskar det. Det är trots allt grått, regningt, molnigt och kallt numera.
Ska tillbringa sista tiden på kvällen med Trevor Halls ljuva röst och underbara texter, äta mandariner, tycka synd om min frisyr och måla naglarna.
Ska tillbringa sista tiden på kvällen med Trevor Halls ljuva röst och underbara texter, äta mandariner, tycka synd om min frisyr och måla naglarna.
konstant
Do you remember when the oceans sang in hymns?
Do you remember when the stars used to play?
Do you remember when we used to share our food?
Well I do every second of the day.
Do you remember when the stars used to play?
Do you remember when we used to share our food?
Well I do every second of the day.
Have you ever wondered what's behind the sun?
Have you ever thought of kissing the moon's rays?
Do you remember when we used to dream without any fear?
Well I do every second of the day.
Have you ever thought of kissing the moon's rays?
Do you remember when we used to dream without any fear?
Well I do every second of the day.
du har inget att slåss för när du sover
ensam lång väg hem
På väg från en utekväll gick jag förbi platsen där det brukade sitta en gammal man varje kväll, rökte cigg efter cigg och lyckades skrämma vettet ur mig bokstavligt talat varje gång jag gick förbi. Jag låtsades inte om honom, skyndade förbi och tänkte 'ännu en packad jävel'. För en månad sen var han sittplats täckt av tända ljus, nallebjörnar, ritningar, vackra ord och blommor av alla dess slag. Och det slog mig: han var någon, men jag såg ingen. Fina brev som berättade hur han brukade hälsa glatt på grannarna, att de kommer att sakna honom, att det kommer att kännas tomt nu när han var borta. Det var som ett slag i ansiktet. Jag förbannade mig själv.
I natt sken en liten lykta på hans plats som lös upp passagen och något brast i mig. Jag vände på klacken, satte mig bredvid lyktan och blundade. Började tänka på saker som varit, på saker som kommer att hända. Kom att tänka på släktingen min familj förlorade nyligen, hur jag inte tar sådant så bra, hur jag borde skärpa mig, att jag är lyckligt lottad, men främst att jag borde ta vara på det jag har med tanke på hur mycket vi fått gå igenom för att komma hit. Allt vi har fått låtsas ha glömt, för att kunna leva lyckligt. Det tackar jag honom för, han som dog för en månad sen, som fick mig att tänka till. Jag önskar att jag fick chansen att lära känna honom.
07.11.10 1259
np: Glasser - Home
we could pretend it all the time
Tänk om
tvn inte fungerade.
våra mobiler var avstängda.
man inte hade inbokade måsten.
Att vi kunde ligga ihopkurade och så nära som möjligt, med din rygg mot min mage. Att jag pussade alla dina ryggkotor. Att jag kunde ligga och andas in dig och sno din kroppsvärme. Ain't no need to go outside.
november sveper kylan om dig
03.24
Det är nästan sant när jag säger att ångesten är mitt mellannamn, min närmsta vän, min skugga. Det följer med mig vart jag än går och ser till att inte ett enda steg går ensamt. Den får mig att ifrågasätta alla mina handlingar, vilka de än kan vara.
Hur, när, var, du, han, jag, de, vi? Varför?
28 okt.
Satt och skrev dagbok en kväll, insåg att tiden flugit förbi och jag har inte rört mig ur fläcken det minsta. Bläddrade tomt blad efter tomt blad, och inser att det redan är november. Det har hunnit snöat en gång, inga löv finns kvar på träden utanför mitt fönster och inget spännande har jag fått vara med om det gångna året. Och det känns som att det var förra veckan jag var i utlandet två veckor, satt på Tanto och hällde i mig cider och gick runt i ärmlösa tröjor.
Huttrar sittandes vid fönstret, stirrandes med den värsta stillblicken ni kan tänka er. Funderar kring hur jag ska bära mig åt för att hamna i säng 'tidigt', men inser att det bara är att göra. Få tummen ur the great black hole, borsta gaddarna och kura ihop sig i ett täcke, en filt, fem kuddar i långbent och långärmat. Låter underbart bara att tänka på det. Synd att det inte händer.
Han stirrar på mig, ofta.
- 'Vad är det? Vad tittar du på?'
- 'Inget. Jag tycker du är fin.'
- 'Sluta nu.'
Och jag vill
1. slå mig för att jag inte lär mig svarar tack istället för ursäkter
2. nypa mig för att jag inte tror att det finns sådana som han
she hid around corners and she hid under beds
Planerna ligger orörda på bokhyllan och samlar damm och jag gör inget åt det, hur mycket ångesten än kliar i kroppen. Drömmar har jag många av, väldigt få som slagit in men de håller mig sällskap när jag sitter ensam på rummet och ger mig något att slösa tid på. Jag dövar all ljud utanför sovrumsdörren med musiken, vackra melodier och magiska kvinnoröster som värmer själen och som låter en drömma vidare ostört.
veckans låt; Florence and The Machine - Dog days are over
