airwayfever

Mitt i stan med en sol som skiner utanför fönstret. Trots att jag är småsjuk och har en huvudvärk som vägrar släppa, vill jag inget annat än ut till friska luften och hitta på något vettigt. Istället sitter jag och kollar på program som bl.a bevisat att sillar fiser i vattnet. Mäktigt road.

Roligt hur man ändras från dag till dag. Ena dagen lycklig som aldrig förr där en filt delas och en serie tittas samtidigt som chips, popcorn förtärs. Och andra dagen, när solen gått ner och med det även humöret, där ensamheten kryper in genom fönstrets springor, sängen är inte tillräckligt stor och är för liten och att man överväger om man ska tillbringa hela natten genom att tycka synd om sig själv och somna klockan 4-5 eller om man ska lägga sig och sova bort dumma tankar. Hur gör man då, gör något mitt-emellan och lägger sig halv tre istället?

Får bli så.

Hösten är ju här, det finns det ingen tvekan om. Och oftast är det den perioden på året promenaderna är prioriterade framför sömn, tv och annat. Kameran följer med, inspirationen också, och så letar man upp ett, som Linnea kallar det, smultronställe och njuter. Men nu vet jag inte. Igår slog det mig: alla löven kommer att falla innan jag hinner orka mig ut i skogarna och stigarna och om en månad finns det chans för att snön ska falla för första gången. Smäll till mig någon och få igång mig.

Något säger mig att jag borde vara orolig och nervös, vilket har lett till att jag småfryser och har ont i magen ständigt. Jag vet inte vad jag borde vara orolig över och vad som gör mig så god damn nervös. Inget nytt har hänt. Eller så är det något som ska hända.

Jag har inte vågat lämna in lappen för övergång. Lagbyte, dvs. Den ligger på Martins köksbord utan frimärke, så långt bort från mig som möjligt. Efter helgen som varit har jag blivit smått overwelmed - det var inte vad jag hade hoppats. Hälften av laget kan inte svenska, en tredjedel kan inte spela och resten är gamla och har inte tid att träna 'för ofta'. Och där kommer lilla jag, med (som alltid) allt för stora förhoppningar och vill storsatsa. När man blir slagen av småflickor man en gång fick träna på volleyboll-läger för tusentals år sedan, kan jag inte annat än ifrågasätta mina drag - gjorde jag rätt? Och varför i helvete är jag så rädd för att göra fel?

När det gäller att leva, framtidsfrågor och 'vad-ska-du-bli'-grejer gör mig rädd att göra fel. Jag vill inte göra om för att göra rätt. Jag vill göra rätt direkt från början.

När ska höstdepp bli höstpepp, hu?

Jag skällde på 1, som att allt var 1s fel. Som att det var 1s fel att jag kände mig ensam hemma, att min dator börjar ge upp, att jag inte hittar mina favorittrosor. Och det tar mig en bra stund, ett regn av tårar och att bådas mobilers batteriet börjar svikta. Att inse att jag gör fel. Inte 1. Inte någon annan.

1 är lättast att skälla på. Att gnälla på. Hos. 1 sviker mig inte, 1 lämnar mig inte (än), 1 lyssnar och försöker få mig att tänka om. Tryggheten, just den tryggheten, har jag intehos någon annan. Då är det väl okej att vara jobbig; berätta jobbiga saker, gråta i onödan, be om råd och hjälp? Eller gör jag bara att jag skrämmer iväg den enda vettiga personen i mitt liv?

Np: Sia - Breath me

Blah, vad jag har saknat att lyssna. När regnet smattrar på mitt fönster sover som aldrig förr, fast jag skulle vilja vara vaken, observera varje droppe och höra fallet medan jag, likt en psykopat, ler för mig själv och kurrar in mig i mina täcken, filtar och kuddar.

Lyssna. Coldplay försvann där ett tag och jag nästan skäms. Hittade en lista med en av de bästa låtarna jag hört, som nu kommer att spelas till det blöder ur öronen. Och jag vet att jag borde sova, nu när jag kisande försöker uttrycka mina känslor med bokstäver.

Jag bjuder på den.

-----------------------------------

Kommer aldrig glömma, live, skriken och hur jag kunde gråta så mycket.

Jag har min lilla semester-vecka-efter-äckliga-valet-vecka just nu. Mina beställningar från CDON.com har landat (och jag tror starkt att jag efter nästa löning kommer att vara deras stamkund), jag är minst sagt överlycklig. Åkte hem till en nära vän med en flaska vin i famnen, säsong ett av 'Wire in blood' och Ballerina Choko i väskan. Och det enda som fattades måste ha varit sommaren. Jag må älska hösten, men att den oftast betyder mycket kläder, blöta skor och att jag glömmer mitt paraply hemma för att det oväntat regnar får mig att samtidigt hata den. Hatkärlek. Måste vara.

Jag har en ny idol, Tony Hill (Robson Green) och skulle nog ge allt för att få vara han för en dag. Har tillbringat två timmar med S01E02 (ja, de är långa = som att se på en sjukt bra film som aldrignågonsin tar slut = ge mig fler sådana serier) och överväger att se på ett till. Te eller ett stort glas oboy kanske gör mig sällskap. Och en macka. Eller två.

Moderaternas rikstagsröster på bild.

Np: Moby - The rain falls and the sky shudders och jag är nästan övertygad. Trots att det är klar himmel.

Det var nära att jag gav mina nya skor äran för att det blev en asbra dag, men inser nu i efterhand att det är mycket mer än så.

1. Vaknade panikslagen för att jag trodde att Martin hade försovit sig, särskilt när han ljög om att han hade prov klockan 09.00 och klockan vad 10.00. Med tanke på vårt lilla pruttbråk igår lättade det att börja dagen med att känna att allt är som det ska: bäst.

2. Vi lyxade till det för en gångs skull och åt brunch (lunch-buffé) på Pizzahut och sa inte mer än 'mhh, åh, mhh, osten! mhh' och rullade ut därifrån mätta och belåtna.

3. Eftersom det var löning igår och jag trånat efter att få köpa ett par skor, vilka som helst, sprang jag runt i storstaden i cirkus en timma och provade par efter par och köpte tillslut ett par. Och så fick man 20% klubbrabatt (jag äääälskar att vara klubbmedlem överallt).

4. TVÅ par nya tights, och nufan ska jag försöka att inte göra hål i dem så fort jag sätter på mig dem.

5. Fick träffa Linnea en sväng, pratade viktiga saker, lärde henne att rösta och kramade henne hejdå.

6. Jobbet var bäst - över 300 pers som kom och röstade och ständigt något att göra. Emelie räddade min dag ifrån pensionärerna och gjorde hela kvällen bäst - särskilt när vi började svara på frågor i kör med samma tonläge. Love it.

7. Att jag får koppla av i min underbart sköna och bästa 120säng med bara mig, mina kuddar och min svarta filt. Och datorn får agera element för fasiken vad det ska vara kallt på mitt rum.

Np: Paolo Nutini - New Shoes

På pendeltåget igår satt det en kvinna i röd jacka och vackert svart hår. Hon höll sin väska mot bröstet så hårt hon bara kunde. Hon blundade och tårar rann ner längst kinderna, i 20 minuter. Ångesten i mig växte - kunde jag gjort något, vad har hänt, varför är hon ledsen, varför kan jag inte göra något.

Idag var det min tur och inte fan kom det fram någon.

Tungelsta. True story.

Jag är bra på att växla på humör när jag har magsår-på-gång-dagar med alldeles för lite (eller för mycket) ensamtid. Då tänker jag på hur skönt det skulle vara med en pepptalk med någon som är bra att lyssna, som är bra på att ljuga att aaaaaallt kommer att lösa sig och att jag kommer erövra världen. Bara för att hitta tillbaks till mig själv lite. Med femton bollar i luften, och utan några som helst skills i jonglering, lär jag få alla bollar på huvudet och tuppar nog av närsomhelst.

Men kanske känns det så bara idag. Och oftast är det så att det håller tills jag vaknar igen dagen efter och kommer ut ur huset. Som att jag behövde sova på saken. Alltid dessa förhastade slutsatser, måste sluta upp med det.

Åh, när ska man ha tid för annat än jobbjobbjobbjobb och folk som är otrevliga och ständigt prat, ständig koncentration och alla promenader och åkturer fram och tillbaka. Jag har träningsvärk i vaderna, och tränade gjorde jag sist i maj.

6 kvällar i veckan tillbringar jag i min säng, tar igen förlorad energi, kommer ikapp mig själv och sover tills jag inte kan sova mer. På morgnarna vill jag inte lämna sängen. Jag kliver upp, tar på mig morgonrocken, går på toa, and thats it. Tillbaks till sängen varje ledig morgon. Nu ligger jag knappt rörlig i sängen, med datorn i högsta hugg, i min morgonrock, och planerar hur jag ska göra för att äta frukost.

Blir väl att kliva upp.

- Adam Lindsay Gordon

Dock har allt detta gjort mig till en mycket säkrare person och det har gett mig världens självförtroendeboost. Jag vet vad jag vill, jag vet vart jag ska, hur, när och varför och det känns sometimes som att inget kan komma i min väg. Men jag hatar att hoppas på mycket och tror starkt på 'man ska aldrig säga aldrig'. Gäller bara att go with the flow, se till att följa schemat och hålla humöret uppe.

Jag vet precis vad som har triggat detta och jag tänker utnyttja läget in i det sista. Tack för hjälpen, synd om dig.

Jag vet inte om jag fått en kick av den där redbullen eller teet jag drack imorse, men herre vad jag verkar ha fått en boost. Sitter i skolan och har försökt skriva lite inlämningstexter inför imorgon, fick läsa en tråkig text på 4 sidor på engelska (det tog mig omkring 1 timma ffs!). När jag väl skulle skriva recention på skiten slog väl antagligen redbullen in för jag blev klar på mindre än en halvtimma. Nu slösurfar jag i hopp om att få svar på ett mail jag skrev till läraren (vad gör man när man inte fattar instruktioner?) men funderar på att bege mig hemmåt medan jag fortfarande har energin kvar. Blir nog en tupplur innan kvällens jobbpass så att jag inte somnar på plats. Kan inte påstå att mitt nya jobb är så aktivt, särskilt när man på två timmar lyckats lära sig allt om ballerinakex, teflon och hur personnummer är uppbyggt (jag kan räkna ut allas sista siffra i de fyra sista, wo!).