airwayfever

På senare tid har jag insett hur jävla liten jag egentligen är. Vilket barn jag är. Här trodde jag att jag började bli vis och vuxen och kunde hålla huvudet högt i alla situationer. Jag kunde känna att nu, nu får jag göra som jag vill. Bara som jag vill. Jag kan, om jag vill, bara packa mina saker och dra. För jag kan allt nu. Jag kan diska, laga mat, städa, hålla koll på saker (i vissa fall). Dessutom har jag bankkort och egen hemanyckel oooch en asnice mobiltelefon.

Men när man träffar på ett gäng tjejer/damer/kvinnor som är betydligt äldre än en själv, och träffar dem minst två gånger i veckan, får det en att tänka om. Här är det jag som är barnet. Den enda som faktiskt fortfarande bor hemma, har ett menstemprament, inte har sambo eller barn eller jobb eller är klar med en utbildning. Och sen uppenbarelsen, den mest hurtful of them all - jag kan inte göra något för att komma dit de är. Jag står och trampar på samma fläck och tar fler steg bak än fram. Plus minus noll, men fler minus än plus.

Frågan är då: hur ska man bära sig åt för att faktiskt försöka göra något åt saken? Sitta och sura fungerar helt klart inte (den metoden körde jag med 09, tog mig ingenstans - don't do this at home). Inte heller fungerar det att ta på sig för mycket ansvar med jobb, plugg, volleyboll, pojkvän och vänner på en och samma vecka (jag vill inte dö ung). Och att ta det där nedrans studielånet känns inte lika lockande som i första början - när jag räknade på hur många år det skulle ta mig att betala av det lån jag redan tagit (500:-/mån då) skulle det ta nästan 10 år. Är jag med andra ord ämnad att bo kvar i detta väldigt-få-kvadratiska rum tills jag blir grå och skrynklig?

Men samtidigt tänker jag att det förmodligen inte är min tur än. Att det finns ett system för sånna här saker. Först de som har det supersvårt hemma och/eller har massor med pengar/föräldrar med massa pengar. Sen kommer de som klarar av att ha ett extra jobb. Därefter alla de där lagom-människorna, som kan stå på egna fötter med lite hjälp av släkt. Och så sist, och totaly minst - jag. Den fattigaste studenten utan extrajobb, pengar eller rika föräldrar. Men fan, jag ska vara härifrån inom ett år. Annars..

Tänkte berätta om vilken dunder (och iskall) dag jag haft idag, men istället låter jag bilderna tala åt mig.

Bums i säng, viktigaste matchen på länge imorgon.

Full av ord men brist på tid att få fram dem. Funderade idag på ifall man kan lära kroppen att sova i sex eller sju timmar för att få ut mer av dagen, och ändå vakna som en levande pånyttfödd människa på morgonen. Att man behöver åtta timmars sömn är en myt, något som jag hoppas många vid det här laget lyckats inse. Att sova åtta timmar är lagom. Och en timma uppåt eller neråt borde egentligen inte göra någon skillnad. Man får bara chansen att drömma lite längre. Något som helt klart hade varit ett plus vore väl att någon fick för sig att ändra på reglerna så att man får 28h/dygn. Tänk hur underbart bra det vore. Fördelar för detta är följande:

- Man hinner med fler aktiviteter om dagarna

- Mera tid för att göra klart saker

- Man kan dra ut på sömnen utan att få ångest - tack vare ovannämda

- Stressen skulle minska i världen (man kanske rentav kan gå långsamt på stan/centralen?! CRAZY!)

Allt sedan november har jag vaknat av att larmet går och en chock slår mig från ingenstans - vart ska jag vara idag? Skola, jobb, match, har jag försovit mig eller somnade jag innan träningen?

Häromnatten sov jag k.u.n.g.l.i.g.t. Vaknade inte en endaste gång av något (förrutom runt halv 8 av kaffebryggare och syskon då) och det mest underbara i det hela var väl att jag vaknade vetandes att jag inte behövde röra mig någonstans förrän sent på kvällen. En fri morgon för första gången på länge. Knäckemackor, oboy och äpplen till frulle.

Och oj vad jag drömde. Inte nog med att det var sommar, jag badade dessutom. Jag var visst en erfaren simhopperska som kunde göra sånna där fina volter och dyka djupt. Lustigt nog något jag alltid drömt om att lära mig en dag. Synd att jag är en så dålig simmare som lärde sig dyka som 7-åring och simma som 14-åring.

Ojoj, vad jag inte borde tillåta mig själv att bryta ihop och ge upp. Lyckligtvis bryter jag nog ihop FÖR ATT inte ge upp, det funkar faktiskt en aning. Tillbringar dock allt för många timmar med mina egna tankar, vilket vi alla mer eller mindre vet inte är bra för varken själ eller kropp. För några dagar sedan hade jag halsbränna/sura uppstötningar som efter en del googlande skrämde mig så pass att jag valde att stanna hemma i några dagar, hoppade över en träning (och alla som känner mig vet att det är prio 1 no.matter.what) och tillbringade mer tid i sängen än vad jag vanligtvis gör på en vecka eller två sammanlagt. För när ordet magsår dök upp, stannade hela min värld upp och jag taggade ner. Totalt. Jag är nog fortfarande lite i den sinnesstämningen, men inte tillräckligt för att inte bli påverkad av omgivningen. Men som jag tidigare har sagt - en hel del bra saker har hänt hittills och jag hoppas på att fler ska dyka upp (helst på löpande band). Så det svider att klaga när jag egentligen borde vara glad. Men att veta att något så äckligt som pengar kan ta allt det ifrån mig tycks aldrig ge mig någon ro.