airwayfever

Och jag tänkte på alla de gånger jag förbannat mig själv för att jag inte tar tag i saker; helt plötsligt finner jag mig nöjd med vart jag är i livet och latheten, friheten, är så välkommen att jag nästan blir rädd. Hur jag ena stunden trånar efter sysselsättning till att helt vända på allt och njuter av att ligga i sängen med boken och vill helst inte göra annat än det.

Jag trodde jag skulle lyfta från marken jag stod på när jag lämnade lägenheten idag, jag har inte skådat en sådan stormig vind på allt för länge och jag nästan njöt och solen sken. I mina slitnaste converse, med mannen i min hand, njöt jag för första gången på länge över att inte ha något att göra. Att jag har tid att hålla hand, känna vinden i mitt hår och spana in storstadens vackraste del: söder. Att jag hade allt jag älskade och behövde just där vid övergånsstället på en av stans mest trafikerade gator. Att jag var lycklig precis där, precis då.

Något har jag ändå blivit klok på, och inte mycket klok heller. Det är svårt när man ställs inför en livsfråga och man varken har svar för personen om fråga eller för sig själv. Men jag har listat ut det, helt själv, och det har tagit mig några år: jag ska göra något jag är bra på och sluta låtsas. Hela den här tiden jag har jag gjort mitt yttersta för att bli bra på något annat, något jag inte ens kunnat från början. Och ingen har hindrat mig heller - man har stöttat mig i detta baslut. Räcker med att lura sig själv, dags att börja ta saker och ting på allvar. Om så bara för en stund.