and all of our tears and all of our fears; they all come in one form, and yet we think we're from a different storm
På pendeltåget igår satt det en kvinna i röd jacka och vackert svart hår. Hon höll sin väska mot bröstet så hårt hon bara kunde. Hon blundade och tårar rann ner längst kinderna, i 20 minuter. Ångesten i mig växte - kunde jag gjort något, vad har hänt, varför är hon ledsen, varför kan jag inte göra något.
Idag var det min tur och inte fan kom det fram någon.
Kommentarer
Postat av: Linnea
Detsamma Darl! Jag är så lycklig att jag träffade dig <3
Postat av: Astronauten
Jag är en feg person, men det där med att våga gå fram till någon som gråter, lägga handen på axeln och viska "are you ok?" gör sån enorm skillnad. Jag har lärt mig det nu. Det gäller att släppa sina inre hittepåfängsel och bara göra, ibland. Det är värt det. Fin blogg för övrigt. Puss.
Trackback
