airwayfever

Klockrent bra.

Ingen dag som passar bättre för en stor kopp te (eller fem) som denna.

Efter att ha sett på nyheterna igår att det skulle snöa under natten, såg jag till att lägga mig snabbt och sova bort halva dagen. Snö ser jag aldrigaldrigaldrigaldrig fram emot, och att det blaskar för att solen ligger på är inget plus heller. Men istället för att tjura (som jag brukar göra på första efter-sommaren-snö-dagen) tog jag min väninna i handen och tog med henne på promenad.

Stor klump av oro blandad med nervösitet i magen tynger ned mig medan jag gör allt för att komma på fötter och frammåt. Men på något sätt har jag gett mig fan på att inte låta det stoppa mig (inte än).

'Så började hans brev komma tätare - och när jag såg frimärkena från världens olika länder kände jag mig avundsjuk. Han var min äldste vän, som visste allt, som reste och upplevde världen och såg att hans vingar bar - medan jag satt här och försökte slå rot.'

Och jag tänkte på alla de gånger jag förbannat mig själv för att jag inte tar tag i saker; helt plötsligt finner jag mig nöjd med vart jag är i livet och latheten, friheten, är så välkommen att jag nästan blir rädd. Hur jag ena stunden trånar efter sysselsättning till att helt vända på allt och njuter av att ligga i sängen med boken och vill helst inte göra annat än det.

Jag trodde jag skulle lyfta från marken jag stod på när jag lämnade lägenheten idag, jag har inte skådat en sådan stormig vind på allt för länge och jag nästan njöt och solen sken. I mina slitnaste converse, med mannen i min hand, njöt jag för första gången på länge över att inte ha något att göra. Att jag har tid att hålla hand, känna vinden i mitt hår och spana in storstadens vackraste del: söder. Att jag hade allt jag älskade och behövde just där vid övergånsstället på en av stans mest trafikerade gator. Att jag var lycklig precis där, precis då.

Något har jag ändå blivit klok på, och inte mycket klok heller. Det är svårt när man ställs inför en livsfråga och man varken har svar för personen om fråga eller för sig själv. Men jag har listat ut det, helt själv, och det har tagit mig några år: jag ska göra något jag är bra på och sluta låtsas. Hela den här tiden jag har jag gjort mitt yttersta för att bli bra på något annat, något jag inte ens kunnat från början. Och ingen har hindrat mig heller - man har stöttat mig i detta baslut. Räcker med att lura sig själv, dags att börja ta saker och ting på allvar. Om så bara för en stund.

Tänk att jag helt glömde bort att kolla på klockan och mitt i mitt tv-tittande började jag inse att jag är för trött för att sitta uppe såhär sent. Allt bara av att kolla på klockan. Det känns som att jag vissa kvällar önskar att jag var sömnlös och kunde tillbringa hela nätterna åt att tänka och grubbla och se på serier istället för att få en god natts sömn. Sova kan man göra på dygnet försöker jag övertyga mig själv om.

Men nätter är den enda tiden på dygnet man kan vara för sig själv helt och hållet. Jag älskar det. Ingen som ber om något, frågar något, behöver något, ringer, smsar. Det är bara jag, soffan, tvn, datorn och alla filtar jag kan hitta.

Vaknade av att älskade skulle pussa mig, jag rodnade. Han gick iväg och köpte färska frallor och tog mig sedan på en höstig promenad runt på Söders vackra gator. Jag drack den godaste varma chokladen (thank heaven for 7eleven) på en parkbänk i Vitabergsparken och vi satt med solen i ansiktet med hans hand i min. Vi handlade för att laga biff stroganof med ris, han diskade och jag dammsög. Behöver inget mer när jag får allt det.

Har satt mig på rummet med en stor skål med makaroner och min nästfavoritkopp med grönt te. Bestämde mig för att lista mig igenom kentlåtarna jag missat den senaste tiden (2 år?) medan jag går igenom så många bilder som möjligt och redigerar så många jag kan. Senare är planen att måla naglarna och läsa ut boken och jag tänker inte somna förrän den är klar.

Solen och värmen och de vackra höstfärgerna har resulterat i bra humör, kärlek, aktivitet. Alla dagar är inte bra dagar, men just denna var bland de bästa i år (no kiddin'). Det händer inget spännande i min almanacka, under några av mina dagar, men jag väljer att ta dem som de kommer. Trots att jag är van vid att ha planer minst fyra dagar framåt är det skönt att som omväxling känna att man för en gångs skull kan göra dagen till vad man vill, utan att något kommer i vägen. Men det är lätt att bli dagvild och gå vilse i lugnet. Som tur är har jag börjat träna, så en obligation 2-3ggr/v har jag och det behövs.

Ekonomin är inte det minsta närvarande, men jag tröstar mig själv med att oktoberlönen kommer att vara tillräcklig för att jämna ut det hela. Att jag för en gångs skull kan välja att stanna hemma och inte känna någon större ångest och slipper följa med bara för att jag kan trots att jag inte vill är något nytt och något jag välkomnar. Det har även fått mig att inse att jag inte behöver vissa saker som jag tidigare dreglade över och även börjat sälja sådant jag inte använder. När blev jag såhär klok?

Jag är sugen på ett jobb och tackar inte nej till ett erbjudande (så länge det inte är på mitt gamla jobb. Säg vad ni vill, men inte ens nu när jag behöver en extra slant skulle jag kunna sätta min fot där igen). För ett tag sedan var jag på intervju och väntade som på nålar i över två veckor på besked. Det blev som jag väntade mig och jag fick inte jobbet. Men så mycket som jag lärde mig på intervjun, inte bara om mig själv utan även vad en arbetsgivare är ute efter, har fått mig att våga söka jobb jag var rädd för med lite mera självförtroende. Something good from something bad, alltid något.

VT11 är inte så långt borta och jag har sökt massor med nya kurser att plugga till våren. Funderar på att lägga undan mina nuvarande studierna och testa något nytt. Få igång motivationen lite och se till att jag gör något jag tycker om ett tag. Det har tagit mig ett tag att komma fram till det beslutet, sen november09 har tankarna snurrat runt i huvudet. Och nu har jag äntligen bestämt mig för att göra något åt saken - bättre sent än aldrig säger jag.

Mina planlösa dagar väljer jag att tillbringa med pojk, vännerna, mor och dator. That's what keeps me going. Jag har träffat fina människor under de gångna åren som jag inte kan tänka mig att leva utan och kan inte heller förstå hur jag klarat med utan dem. Martin ser till att jag håller mig på fötterna med sina små söta handlingar och jag undrar ibland vad det hade varit av mig om jag inte hade hittat honom på sättet jag gjorde. Likaså mina vackra vänner (you know, you) som bara genom att lyssna, krama och le förgyller mina dagar mer än något annat (om ni bara visste).

Jag må sitta still i livet en aning och det må vara så att det inte händer så mycket hos mig. Jag bor hemma med familjen i ett rum på 10kvm, jag har ingen inkomst och jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor. Men jag har planer på att få ändring på det, huvudet fullt med idéer som är redo att strömma ut. Och jag vet att det snart är min tur att komma ett steg närmare vuxenlivet. Gäller bara för mig att vara tålmodig, och det är jag inte känd för att vara.

Svart: tygskor, 40den-tights, knälång klänning, kavaj, två halsdukar och mössa

-Låt

Kings of Convenience – 24-25

- Vill ha

Ordning och reda, nya tights och ett jobb

- Sjuka

Näsan, huvudet och nacken

- Saknar
Det mesta

-Köp

Tre koppar te

-Humör

Trött, förvirrad och kär

-Tanke

Hur ska jag ta mig till för att komma dit jag vill?

Åh, detta liv. Finns det något som heter nästan-22-års-kris? För isåfall har jag hamnat i ett sånt. Jag vet att jag bara är förkyld, hösten är här (tillsammans med höstdeppen) och det är ständigt mörkt och kallt och att det förmodligen är vad som får en att känna sig som en oformbar degklump. Men hur övertygar jag mig själv?

Jag gjorde ett försök idag. Och det verkar fungera.

Duschade, plockade med mig en kasse kläder som jag åkte och lämnade på second hand, träffade mina gamla lärare och tillbringade två timmar på mitt gamla standardfik med Dan Browns 'I cirkelns mitt'. Därefter bjöd hjärtat mitt på Carbonara och massa pussar och Zingo. En timma senare fikade jag i timmar med en mysvän där vi drack tre stora koppar te var och blev klokare av allt prat och filosoferande. Nu är det mina favoritserier på tv - så vad mer ska man begära? Ingenting.

- en bra bok

- min säng

- hjärtan folk skickar

- mysiga koftor

- raggsockor

- oboy och te

- när folk frågar hur man mår

- fåglar

- höstfärger

- brieost (helst utan kex/bröd)

- analoga fotografier + min olympus trip 35

- kvällsfika på söder en kall höstdag

- martins pussar när han vaknar under natten

- 'Mord i sinnet'

- oändliga promenader

- värmeljus

- mysiga vänner som vill prata hela nätterna

- ett glad vin

- secondhandfynd

- HIMYM

- Coldplays lyrics

- sena nätter

Så nu ska vi börja tänka lite positivt och kanske genom det vakna ur deppkoman man hamnat i. Gogogo!

 

Mitt i stan med en sol som skiner utanför fönstret. Trots att jag är småsjuk och har en huvudvärk som vägrar släppa, vill jag inget annat än ut till friska luften och hitta på något vettigt. Istället sitter jag och kollar på program som bl.a bevisat att sillar fiser i vattnet. Mäktigt road.

Roligt hur man ändras från dag till dag. Ena dagen lycklig som aldrig förr där en filt delas och en serie tittas samtidigt som chips, popcorn förtärs. Och andra dagen, när solen gått ner och med det även humöret, där ensamheten kryper in genom fönstrets springor, sängen är inte tillräckligt stor och är för liten och att man överväger om man ska tillbringa hela natten genom att tycka synd om sig själv och somna klockan 4-5 eller om man ska lägga sig och sova bort dumma tankar. Hur gör man då, gör något mitt-emellan och lägger sig halv tre istället?

Får bli så.

Hösten är ju här, det finns det ingen tvekan om. Och oftast är det den perioden på året promenaderna är prioriterade framför sömn, tv och annat. Kameran följer med, inspirationen också, och så letar man upp ett, som Linnea kallar det, smultronställe och njuter. Men nu vet jag inte. Igår slog det mig: alla löven kommer att falla innan jag hinner orka mig ut i skogarna och stigarna och om en månad finns det chans för att snön ska falla för första gången. Smäll till mig någon och få igång mig.

Något säger mig att jag borde vara orolig och nervös, vilket har lett till att jag småfryser och har ont i magen ständigt. Jag vet inte vad jag borde vara orolig över och vad som gör mig så god damn nervös. Inget nytt har hänt. Eller så är det något som ska hända.

Jag har inte vågat lämna in lappen för övergång. Lagbyte, dvs. Den ligger på Martins köksbord utan frimärke, så långt bort från mig som möjligt. Efter helgen som varit har jag blivit smått overwelmed - det var inte vad jag hade hoppats. Hälften av laget kan inte svenska, en tredjedel kan inte spela och resten är gamla och har inte tid att träna 'för ofta'. Och där kommer lilla jag, med (som alltid) allt för stora förhoppningar och vill storsatsa. När man blir slagen av småflickor man en gång fick träna på volleyboll-läger för tusentals år sedan, kan jag inte annat än ifrågasätta mina drag - gjorde jag rätt? Och varför i helvete är jag så rädd för att göra fel?

När det gäller att leva, framtidsfrågor och 'vad-ska-du-bli'-grejer gör mig rädd att göra fel. Jag vill inte göra om för att göra rätt. Jag vill göra rätt direkt från början.