airwayfever

Lika trassligt som min själ och jag. Med mitt favorit Coldplay-album, en festis med flädersmak och kropp full av drömmar (sådär så det känns ända ut i fingertopparna).

- drabbas jag alltid (läs: a.l.l.t.i.d) av försenade tåg?

- kan jag inte ha mina saker i fred?

- har min rakhyvel försvunnit spårlöst?

- är det så svårt att gråta i duschen?

- har vi plaststolar i skolan?

- känner jag att det borde vara 28h/dygn?

- är jag nervös, klockan 23.12 på en torsdagskväll?

Något jag genast kom att tänka på var 'åh, jag minns när jag gick i ettan och..", men knappast att det räknades som kärlek så som jag skulle definiera den. Min första kärlek, stora första kärlek, har varit och fortfarande är mannen min. 1572 dagar har vi gängat (räknat fram till idag, såklart) och vi träffades på den numer nedlagda communityn Playahead. I know, of all places.. Men det har funkat för oss och fy17 vad jag är är tacksam. Vi är egentligen varandras motsatser, med olika intressen och olika åsikter om allt mellan himmel och jord - förutom tv. Vi tycker lika vad gäller allt som går på tv, vi gillar särskilt de där reality-serierna där det är mycket skitsnack mellan spoiled bratz, som morrar och klöser på sina rivaler. Och film; det ska vara antingen jag-kissar-på-mig-roligt eller så spännande att man kryper ur skinnet. Sen att jag tycker allt är extra roligt eller extra spännande (så pass att det forsar längs kinderna) så tycker vi till viss grad likadant. Men det finns en sak vi inte tycker om hos varandra: jag - att han gillar matlagningsserier, han - att jag gillar kriminalserier (och då kommer frågan, borde det inte vara tvärtom eller har jag missat något?). Men vi turas om.

"Igår såg du faktiskt på Halv åtta hos mig, och det är CSI ikväll så jag vill se på det nuuu."

"Haha, nej, du har säkert sett avsnittet redan.."

"Men hallååååå, byyyyyt! Det gör inget att jag sett avsnittet.."

"JAHA, så du har sett det?! Då ska vi  v e r k l i g e n  inte se på det."

Ni ser, vi vet hur man kompromissar! Och jag skulle inte byta ut saten mot något annat i världen. Vi har roligt ihop, vi ser på bra och dåliga filmer, bråkar om vad som ska göras till middag, snor varandras täcken i sömnen (eller plastar in kudden så personen inte ska dregla på den (ja, det var jag som kom på det)) och vi vet hur man brottas och gör överrasknings-wet willy. All i need in a man, han är en (läs: min) lyxförpackning.

Mina stora svarta ögon såg dagens ljus den 5 januari för snart 22 år sedan, i staden Sarajevo, i landet Bosnien. Under mina första tre babyår var jag fullkomlig bosnisk, svor och talade (förmodligen bättre än i dagsläget trots åldern) på bosniska och var ett riktigt charmtroll. Dagis var inte min grej, tyckte morfar som plockade upp mig efter en halv dag och fick därefter tillbringa all mamma-på-jobbet-tid hos morföräldrarna. Jag var liten och småknubbig, otroligt pratsam och hade jämt något att berätta. Jordgubbar var det bästa jag visste och än idag kommer jag ihåg hur mamma kom hem efter jobbet, jag hade sovit middag, och hon hade köpt en alldeles gigantisk påse (jag var ju baby, den vad enorm!) med jordgubbar som jag satt och åt med mormor på balkongen.