cela, c'est moi

Mina stora svarta ögon såg dagens ljus den 5 januari för snart 22 år sedan, i staden Sarajevo, i landet Bosnien. Under mina första tre babyår var jag fullkomlig bosnisk, svor och talade (förmodligen bättre än i dagsläget trots åldern) på bosniska och var ett riktigt charmtroll. Dagis var inte min grej, tyckte morfar som plockade upp mig efter en halv dag och fick därefter tillbringa all mamma-på-jobbet-tid hos morföräldrarna. Jag var liten och småknubbig, otroligt pratsam och hade jämt något att berätta. Jordgubbar var det bästa jag visste och än idag kommer jag ihåg hur mamma kom hem efter jobbet, jag hade sovit middag, och hon hade köpt en alldeles gigantisk påse (jag var ju baby, den vad enorm!) med jordgubbar som jag satt och åt med mormor på balkongen.

Inte långt efter tog det roliga slut och landet hamnade i krig. Mamma packade ner sig själv, mig och våra saker och shoff! så tågluffades det bort till Turkiet där ett nytt liv med nya spännande saker väntade. Vi tillbringade tre år i Istambul. Mamma jobbade med allt mellan himmel och jord, jag gick på turkiskt dagis och vi var varandras bästa vänner. Någonstans däremellan skildes mina föräldrar på telefon och jag hittade en nya man åt mor min (ingen sa till mig att det var fel att knacka dörr om man var kissnödig, men det är så man hittar män till sina mammor, jag lovar!).

Tre eländiga, kackelacksfyllda, smutsiga, fattiga år senare packade vi med oss en ny pappa och begav oss mot Schweiz. Där hade mors moster parkerat sig och sin familj och vi blev välkomnade med öppna armar. Efter en hel del trubbel och en stor mängd drama på flygplatsen (ooooj, va? hade vi bara tre månades visum? nehee..) flög vi överlyckliga till ett av de vackraste länderna jag skådat i mitt liv. Vi flyttade runt som flyktingar (för det var vi trots allt) runt om i landet under två års tid och fick säkert smaka på landets alla hörn. Till slut landade vi i Bern, Lausanne. Jag fick lära mig franska, jag fick en syster, jag fick barndomskompisar för första gången i mitt liv men när vi fyllt tre vackra, schweiziska år fick vi flytta på oss. Kriget var ju slut, hallå, nu kan ni ju åka hem! Hurra! Men vilket hem? Vilka jobb? Vilka gator? Till vilken lycka?

Så lätt skulle världen inte bli av med oss, inte. För styvpappsen har en bror i Sverige. Jag hade aldrig någonsin hört talas om något Sverige (Suede/Svedska i mitt fall då). Det skulle vara kallt, finnas isbjörnar, massa snö och allt som hette kallt eller vinter eller vitt. Shipshop, packa bilen och åka upp till Schweden! Nu har vi tillbringat 12 år med snö och isbjörnar, jag har fått en syster till så nu har två blitt fem.

Jordbro, Örebro, Nynäshamn, Västerhaninge och här sitter jag nu, i ett rum lika stort som badrummet i vår gamla lägenhet och har blivit vuxen. Studerar, jobbar, volleybollar, har gängat med killen i över 4 år och träffat de finaste människorna i hela världen. 15 lägenheter, 10 skolor och fyra länder senare. Och inte en endaste lugn stund (tack och lov!). Jag må ha missat en hel del andra fått uppleva; farföräldrar, morföräldrar, barndomskompisar och en stadig plats att leva på. Men det svider inte lika mycket när jag tänker på resorna jag gjort, de upplevelser jag fått och platserna jag har fått se.

RSS 2.0