and somehow I must find it alone

Visst får ni ibland känslan av att ni är ensamma om att ha någon vett i huvudet? Såpass att det kliar i kroppen när förklaringen inte går igenom. Så har jag haft det hela min uppväxt. Och jag försöker än idag. Kanske hoppas jag att någon, någon dag, kommer ta sig tid att lyssna på vad jag har att säga innan de sjasar iväg mig utan att låta mig tala till punkt. Det är nästan så man känner att man blir behandlad som en 10 åring, då det mesta man sa inte var värt att slösa tid på.

Jag är ständigt frustrerad om kvällarna, det mesta på grund av familjen. En stor bubbla av vrede blåses upp och det leder till att jag ständigt sover dåligt, drömmer mardrömmar och aldrig vill kliva upp ur sängen. Mycket av min ångest hänger med mig i sömnen som jag sedan tar med mig ut ur huset och till folket omkring mig. Minsta lilla kan få mig till tårar; Nemo hittar inte sin pappa och jag önskar jag kunde dyka in i dvdn och visa honom vägen.

I-landsproblemet i detta är väl att jag inte har någon att vända mig till, att tala ut med. Bolla. Jag vill bolla. Dock vet jag inte med vem. Vem har hjärta nog att lyssna på mig gnälla, låta mig torka snor på deras axel, ljuga att allt kommer att lösa sig? För jag tänker inte öppna upp mig för någon mer förrän kraven är uppfyllda.

Np: Kings of Convenience - 24-25

Kommentarer
Postat av: Linnea

du får gärna snora på min axel.Jag finns här för dig min vän <3

2010-08-17 @ 12:52:17
URL: http://lillaqvisten.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0