airwayfever

På väg från en utekväll gick jag förbi platsen där det brukade sitta en gammal man varje kväll, rökte cigg efter cigg och lyckades skrämma vettet ur mig bokstavligt talat varje gång jag gick förbi. Jag låtsades inte om honom, skyndade förbi och tänkte 'ännu en packad jävel'. För en månad sen var han sittplats täckt av tända ljus, nallebjörnar, ritningar, vackra ord och blommor av alla dess slag. Och det slog mig: han var någon, men jag såg ingen. Fina brev som berättade hur han brukade hälsa glatt på grannarna, att de kommer att sakna honom, att det kommer att kännas tomt nu när han var borta. Det var som ett slag i ansiktet. Jag förbannade mig själv.

I natt sken en liten lykta på hans plats som lös upp passagen och något brast i mig. Jag vände på klacken, satte mig bredvid lyktan och blundade. Började tänka på saker som varit, på saker som kommer att hända. Kom att tänka på släktingen min familj förlorade nyligen, hur jag inte tar sådant så bra, hur jag borde skärpa mig, att jag är lyckligt lottad, men främst att jag borde ta vara på det jag har med tanke på hur mycket vi fått gå igenom för att komma hit. Allt vi har fått låtsas ha glömt, för att kunna leva lyckligt. Det tackar jag honom för, han som dog för en månad sen, som fick mig att tänka till. Jag önskar att jag fick chansen att lära känna honom.