På senare tid har jag insett hur jävla liten jag egentligen är. Vilket barn jag är. Här trodde jag att jag började bli vis och vuxen och kunde hålla huvudet högt i alla situationer. Jag kunde känna att nu, nu får jag göra som jag vill. Bara som jag vill. Jag kan, om jag vill, bara packa mina saker och dra. För jag kan allt nu. Jag kan diska, laga mat, städa, hålla koll på saker (i vissa fall). Dessutom har jag bankkort och egen hemanyckel oooch en asnice mobiltelefon.
Men när man träffar på ett gäng tjejer/damer/kvinnor som är betydligt äldre än en själv, och träffar dem minst två gånger i veckan, får det en att tänka om. Här är det jag som är barnet. Den enda som faktiskt fortfarande bor hemma, har ett menstemprament, inte har sambo eller barn eller jobb eller är klar med en utbildning. Och sen uppenbarelsen, den mest hurtful of them all - jag kan inte göra något för att komma dit de är. Jag står och trampar på samma fläck och tar fler steg bak än fram. Plus minus noll, men fler minus än plus.
Frågan är då: hur ska man bära sig åt för att faktiskt försöka göra något åt saken? Sitta och sura fungerar helt klart inte (den metoden körde jag med 09, tog mig ingenstans - don't do this at home). Inte heller fungerar det att ta på sig för mycket ansvar med jobb, plugg, volleyboll, pojkvän och vänner på en och samma vecka (jag vill inte dö ung). Och att ta det där nedrans studielånet känns inte lika lockande som i första början - när jag räknade på hur många år det skulle ta mig att betala av det lån jag redan tagit (500:-/mån då) skulle det ta nästan 10 år. Är jag med andra ord ämnad att bo kvar i detta väldigt-få-kvadratiska rum tills jag blir grå och skrynklig?
Men samtidigt tänker jag att det förmodligen inte är min tur än. Att det finns ett system för sånna här saker. Först de som har det supersvårt hemma och/eller har massor med pengar/föräldrar med massa pengar. Sen kommer de som klarar av att ha ett extra jobb. Därefter alla de där lagom-människorna, som kan stå på egna fötter med lite hjälp av släkt. Och så sist, och totaly minst - jag. Den fattigaste studenten utan extrajobb, pengar eller rika föräldrar. Men fan, jag ska vara härifrån inom ett år. Annars..
