airwayfever

Lycka är att kunna ha på sig sina converse för första gången på flera månader, promenera runt i vackra huvudstaden, plåta (med sin aningen smutsiga kamera), läsa böcker (tack för att du finns, Dan Brown), smida planer med sina vänner och ligga sked med sin pojk (och jag får vara stora skeden).

Och ändå är det enda som rör sig i mitt huvud morgondagens, årets första, arbetspass och hur äckligt tidigt jag måste kliva upp för att göra något jag inte tycker om.

now playing.

next playing.

Jag å andra sidan vill bara ligga under filten med boken, en toapappersrulle att snya mig i och tystnad.

För hur roligt är det att fylla år mitt i vintern, efter jul och nyår, med inga pengar alls (och en förskylning på det)?

'Nytt år, nya möjligheter' säger de flesta. Men varför kan jag inte bli kvitt känslan att det inte alls är nya möjligheter? Särskilt när man kommer att tänka på att man lever utan någon som helst ekonomi, i ett rum hos föräldrarna bestående av 10kvm, pluggar något jag inte vill jobba med senare och vet å andra sidan inte heller vad jag vill jobba med. Full av ångest och rädsla inför det nya året.

Men. Jag antar att ett nytt år kan pusha en mer. Jag kan känna att det ger mig möjligheten att göra om, göra rätt. Så än finns det chans för mig (woho!). Om några dagar blir jag ett helt år äldre. Och ju mer åldern ökar, desto mer stressad och ångestfylld blir jag. Har det något med att man blir äldre att göra? Någon slags åldersångest, "jag kommer att bli rynkig och hängig"-grej. För vem kunde ha anat att man efter 20 års åldern skulle längta tillbaka till tiden med barbiedockor, lego och Play Doh. Belive you me, det var tretusensjuhundrafemtiosex gånger roligare än att hålla på med pengar och skriva uppsatser tills man dör.

Lika trassligt som min själ och jag. Med mitt favorit Coldplay-album, en festis med flädersmak och kropp full av drömmar (sådär så det känns ända ut i fingertopparna).

- drabbas jag alltid (läs: a.l.l.t.i.d) av försenade tåg?

- kan jag inte ha mina saker i fred?

- har min rakhyvel försvunnit spårlöst?

- är det så svårt att gråta i duschen?

- har vi plaststolar i skolan?

- känner jag att det borde vara 28h/dygn?

- är jag nervös, klockan 23.12 på en torsdagskväll?

Något jag genast kom att tänka på var 'åh, jag minns när jag gick i ettan och..", men knappast att det räknades som kärlek så som jag skulle definiera den. Min första kärlek, stora första kärlek, har varit och fortfarande är mannen min. 1572 dagar har vi gängat (räknat fram till idag, såklart) och vi träffades på den numer nedlagda communityn Playahead. I know, of all places.. Men det har funkat för oss och fy17 vad jag är är tacksam. Vi är egentligen varandras motsatser, med olika intressen och olika åsikter om allt mellan himmel och jord - förutom tv. Vi tycker lika vad gäller allt som går på tv, vi gillar särskilt de där reality-serierna där det är mycket skitsnack mellan spoiled bratz, som morrar och klöser på sina rivaler. Och film; det ska vara antingen jag-kissar-på-mig-roligt eller så spännande att man kryper ur skinnet. Sen att jag tycker allt är extra roligt eller extra spännande (så pass att det forsar längs kinderna) så tycker vi till viss grad likadant. Men det finns en sak vi inte tycker om hos varandra: jag - att han gillar matlagningsserier, han - att jag gillar kriminalserier (och då kommer frågan, borde det inte vara tvärtom eller har jag missat något?). Men vi turas om.

"Igår såg du faktiskt på Halv åtta hos mig, och det är CSI ikväll så jag vill se på det nuuu."

"Haha, nej, du har säkert sett avsnittet redan.."

"Men hallååååå, byyyyyt! Det gör inget att jag sett avsnittet.."

"JAHA, så du har sett det?! Då ska vi  v e r k l i g e n  inte se på det."

Ni ser, vi vet hur man kompromissar! Och jag skulle inte byta ut saten mot något annat i världen. Vi har roligt ihop, vi ser på bra och dåliga filmer, bråkar om vad som ska göras till middag, snor varandras täcken i sömnen (eller plastar in kudden så personen inte ska dregla på den (ja, det var jag som kom på det)) och vi vet hur man brottas och gör överrasknings-wet willy. All i need in a man, han är en (läs: min) lyxförpackning.

- rensa u bokhyllan: man ser inte böckerna längre

- köpa elkontakt till nya taklampan (man ska visst kunna sånt)

- labb 2 i Webbapplikationer

- påbörja labb 3

- lämna in labb 1, jag är ju klar

- uppgift 2 i Människa & Dataiteration

- rensa mail-inboxen

- backup för datorn (igen)

Tycks inte komma ur det svartvita mönstret jag hamnat i, helt plötsligt trivs jag bäst med att alla mina bilder är svartvita. Kan dock inte mer än erkänna att jag älskar det. Det är trots allt grått, regningt, molnigt och kallt numera.

Ska tillbringa sista tiden på kvällen med Trevor Halls ljuva röst och underbara texter, äta mandariner, tycka synd om min frisyr och måla naglarna.

Do you remember when the oceans sang in hymns?
Do you remember when the stars used to play?
Do you remember when we used to share our food?
Well I do every second of the day.

Have you ever wondered what's behind the sun?
Have you ever thought of kissing the moon's rays?
Do you remember when we used to dream without any fear?
Well I do every second of the day.

På väg från en utekväll gick jag förbi platsen där det brukade sitta en gammal man varje kväll, rökte cigg efter cigg och lyckades skrämma vettet ur mig bokstavligt talat varje gång jag gick förbi. Jag låtsades inte om honom, skyndade förbi och tänkte 'ännu en packad jävel'. För en månad sen var han sittplats täckt av tända ljus, nallebjörnar, ritningar, vackra ord och blommor av alla dess slag. Och det slog mig: han var någon, men jag såg ingen. Fina brev som berättade hur han brukade hälsa glatt på grannarna, att de kommer att sakna honom, att det kommer att kännas tomt nu när han var borta. Det var som ett slag i ansiktet. Jag förbannade mig själv.

I natt sken en liten lykta på hans plats som lös upp passagen och något brast i mig. Jag vände på klacken, satte mig bredvid lyktan och blundade. Började tänka på saker som varit, på saker som kommer att hända. Kom att tänka på släktingen min familj förlorade nyligen, hur jag inte tar sådant så bra, hur jag borde skärpa mig, att jag är lyckligt lottad, men främst att jag borde ta vara på det jag har med tanke på hur mycket vi fått gå igenom för att komma hit. Allt vi har fått låtsas ha glömt, för att kunna leva lyckligt. Det tackar jag honom för, han som dog för en månad sen, som fick mig att tänka till. Jag önskar att jag fick chansen att lära känna honom.

np: Glasser - Home

Tänk om

tvn inte fungerade.

våra mobiler var avstängda.

man inte hade inbokade måsten.

Att vi kunde ligga ihopkurade och så nära som möjligt, med din rygg mot min mage. Att jag pussade alla dina ryggkotor. Att jag kunde ligga och andas in dig och sno din kroppsvärme. Ain't no need to go outside.

03.24

Planerna ligger orörda på bokhyllan och samlar damm och jag gör inget åt det, hur mycket ångesten än kliar i kroppen. Drömmar har jag många av, väldigt få som slagit in men de håller mig sällskap när jag sitter ensam på rummet och ger mig något att slösa tid på. Jag dövar all ljud utanför sovrumsdörren med musiken, vackra melodier och magiska kvinnoröster som värmer själen och som låter en drömma vidare ostört.

veckans låt; Florence and The Machine - Dog days are over

Precis som alla andra är jag inte mer än människa. Och mer ofta än sällan pushar jag mig själv att göra mer än jag klarar av som leder till problem. Men just idag, en solig och varm fredag, valde jag att klä mig i mitt bästa leende och för en dag bara göra som jag vill. Och vilken underbar dag blev.